...

 

 

Jag hade hursomhelst dö-koll på min menscykel. Jag visste exakt vilken dag den skulle komma jämt och när min ägglossning var och så vidare. Varför? Progresterall. Så kan vi summera det. 

Så när jag gått tre dagar över tiden så var det väl enligt mig dags att köpa test. Han ville vänta. För har du väl köpt ett test har du börjat hoppats och får du då negativt kan man bli ledsen/besviken. Okej. Vi kom överrens om att vänta åtminstone en vecka efter förväntad mens. Sex dagar efter f.m köpte vi test på apoteket. En eller två pack? Två. Jag minns att åtminstone jag kände mig ganska finurlig när jag betalade. Hoppades nog lite på att kassörskan skulle klämma till med ett "lycka till" när vi gick ut genom dörren. Men icke. 

 

Detta är även en återkommande känsla. Man känner sig ganska ensam och utvald och fantastisk. Som att hela världen borde se det på en och att alla borde vara involverade. Så är det ju inte. Folk höjer knappt blickarna idag för att säga hej, så varför ska dom se våra glimmande blickar? 

 

Detta var en lördag. Vi skulle på fest och innan fest är det alltid bra med powernap. Men jag ville kissa på stickan. Okej, sex dagar är nästan samma som sju så jag gjorde det. Han tyckte vi skulle sova först ifall... Jag kunde inte sova i vilket fall så. Jag gjorde det. 

 

I instruktionerna står det att om andra sträcket är svagt så ska man göra om testet igen. Och i mitt fall så kom andra sträcker sakta men säkert. Är det då svagt? Eller är det bara om det är svagt efter dom här två minuterna? Hursomhelst så blev jag alldeles förvirrad. Jag skrattade till. Sen började jag gråta. Nästan så att jag inte fick luft. Och jag ville vara tyst så att jag kunde komma ut och skrika "vi ska ha barn!" men jag vandrade omkring, fram och tillbaka på toaletten, växelvis skrattande och gråtande. Panik värvat med någon slags lättnad. (till detta hörde att jag under en liten period trodde att det skulle vara omöjligt att bli gravid.) 

 

Efter en stund kom han in och jag tror att jag satt på toastolen och grät. Jag minns inte vad han sa men jag minns att jag fick fram "två sträck" och att han genast försökte hjälpa mig in i sängen. Som att jag genast blev höggravid och måste ligga ner och vila. Sen låg vi där. Redo för en powernap. Allt jag hörde var "fan vad sjukt, fan vad sjukt" och vi båda som brast ut i skratt för att sedan hamna i djupa tankar. 

 

Någon powernap blev det inte och jag minns inte vad vi gjorde den kvällen. Men vi hade en hemlighet som var väldigt svår att ta på. Jobbig att hålla för sig själv samtidigt som det kändes viktigt att få ha den en liten stund till... Jag tycker att våran relation blev väldigt mycket mer sen den stunden. Även om den också inneburit så mycket mer allvar. En hel del tjafs och tårar. Många känslor att lära sig tona ner, tolka och ignorera. Men också att man är så olika. Reagerar så olika. 

 

Nu är jag över halvvägs och samtidigt som tiden sen två sträck gått fort så är allt som man väntar på väldigt långt bort.