...med magen. Med hon som är där inne.

 

Jag kände starkt för flera veckor sedan att jag måste skriva ner allt. Jag kommer glömma. Jag kommer bli som alla andra rosa-skimrande mammor som bara minns att allt är underbart.

 

Det är ju inte så. 

 

Varje nytt steg har inte alls varit som jag trott. När vi kissade på stickan, första ultraljudet, bubblandet i magen, första riktiga sparken. Tröttheten. Och med tanke på alla föreställningar och "njut av den här tiden" så undrar jag hur sjutton förlossningen kommer gå. 

 

Varför känner folk att man måste måla allt så himla fint? Kommer man älska sina barn mindre om man inte uppskattar graviditeten? Ska vi vara så himla tacksamma över allt hela tiden bara för att någon annan inte kan få det som vi har? Dom har saker som jag aldrig kommer få men jag missunnar dom inte att ta det lite för givet emellanåt. 

 

Jag vill bara minnas allt som det är/var okodat. Naket. Så som det var. Så får vi väl se hur det känns efteråt.