... så känns det ungefär. Som en utbuktning. 

 

Igår fick pappa känna första riktiga buffen på magen. Det känns som att vi är väldigt tidiga. Jag kände väldigt tidigt bubblandet i magen om man jämför med andra och läser lite (man ska inte jämföra jag vet men det finns ju ändå statistik på vissa saker). Och nu redan i vecka 22 kände alltså han det. Betyder detta att hon är extremt stark och en supertjej? Jag tror det..

 

Han sa "coolt" kände lite till och återgick till sin mobil. Jag tror ändå han blev glad.

 

Kan skriva en hel novell om vad jag tycker om mobil-användandet i dagens samhälle, men jag besparar er och mig själv den ilska som skulle uppstå bara jag tänker på det! 

 

Nu får alla reagera som man vill men återigen så har man ju sina föreställningar om hur saker och ting ska vara. Han ska känna buffen, börja gråta av lycka och prata med hon där inne. Nu blev det inte så och som vanligt är det svårt att smälta. Hormoner?

 

Jag får alltså hålla mina hormoner i schack vad gäller förlossningen. Det kan hända att jag inte börjar gråta av lycka och bara älskar min tjej. Det kan hända att han svimmar av allt blod. Det kan hända att jag klarar att trycka ut en fotboll mellan benen, det är ju fullt möjligt!