...första sparken. 

 

Det har bubblat och härjat i magen ett tag. Ända sen RUL så har jag känt henne tydligt. Eller tydligare. Jag gissar att det kommer bli starkare. Men för några dagar sen låg vi i vanlig ordning och kände på magen, han lägger örat emot och lyssnar ibland, smörjer med olja ibland. Så jag la min hand i vanlig ordning. Under naveln, där det är lite hårt. Och får i samma stund en kick i handen. Det svartnar för ögonen och jag skriker nog till lite och sen börjar jag gråta. 

 

Jag har känt det inifrån ett tag, som sagt. Men att få ett gensvar på utsidan... För mig var detta otroligt läskigt. Och jag vet inte om det gick upp för mig att hon ska ut en dag. Hon finns där inne. Fullt levande och blir bara starkare för varje dag. Jag vet inte varför det var en jobbig upplevelse. De man berättar för nu säger "ååh!" och "vad roligt, du måste vara så lycklig" och så vidare. Visst är jag glad. Det är ett bra tecken om nåt att hon kan ge såpass tillbaka, men jag tror det var en chock. Det tog någon dag innan jag vågade känna på magen igen. Varför måste man tycka att allt är underbart? Jag tyckte det var väldigt jobbigt rent ut sagt. 

 

Han fattade ingenting såklart, och sen så fick han känna men det kom ingen mer spark där. Jag tror det var en fullträff just i samma stund som jag la dit handen. En tillfällighet som skrämde skiten ur mig. 

 

Nu har jag vant mig, nu försöker jag få en likadan träff till. Men det är inte så lätt.

Hon har en egen vilja, helt klart. Pappas tjej.