Första ultraljudet...
Egentligen började det redan när jag bokade tid. Jag tyckte hemskt illa om hon i telefonen som bokade in mig och bad till gud att jag inte skulle få henne som barnmorska. Jag hade googlat fram att man kunde göra första ultraljudet vecka 8-12 någongång så jag visste att det skulle dröja, och med mitt schema gäller det att vara ute i god tid.
Vi fick en tid, egentligen ville dom att vi skulle komma tidigare på nåt samtal och sen bokade man in en tid för blodprov etc men vi lyckades inte få ihop en tid förrän vecka 9 så i min värld var det utmärkt. Tidigt!
I deras värld innebar detta att vi egentligen inte skulle få nåt ultraljud men jag ville absolut ha det. Jag sa lite på skoj "man undrar ju om man verkligen är gravid" varpå hon frågade om jag verkligen gjort ett test. Jag ville ju egentligen bara kolla så att den levde. Att jag utsöndrar gravidhormoner var för mig inte synonymt med att hjärtat slog på den där i min mage.
Vi pratade med barnmorskan om matvanor och andra saker. Jag minns bara mat-pratet. För jag tyckte det var så otroligt 80-tal och gammalt. Mariekex och skorpor. Fett-fritt och så vidare. Det var det viktigaste. Inte att jag var glutenintolerant eller att vi alla är olika och att utvecklingen går framåt. Sen är det mitt fel att jag läser så himla mycket artiklar om detta, självklart blir jag kritisk. Jag kände mig otroligt utpekad när hon sa "det är dags att tänka på vad man äter......." för jag har hela mitt liv tänkt på detta. Tack mamma.
Hursomhelst, vi lyckades tjata oss till ett ultraljud i samband med blodproverna i vecka 12. Något motvilligt från deras sida. När vi var tillbaka vecka 12 (11+nånting) så var vi nervösa. Jag visste inte om det skulle bli vaginalt eller på magen med gélé. Det blev det senare.
Och här hade åtminstone jag föreställningar om hur det skulle vara och kännas. Rosaskimrande, både han och jag skulle fälla en tår och direkt känna en enorm kärlek till vårt barn och barnmorskan skulle se hur kära vi var.
För det första tyckte jag det gjorde lite ont när hon tryckte den i magen på mig. För det andra fick vi inte ens sitta inom handräckhåll. Och när man fick se sprattelbullen på skärmen så blev det hela nästan konstigt för mig. Jag skrynklade näsan och tänkte att det inte kan vara vår. Den rör sig för mycket. Dom ligger väl stilla? Som grodyngel. Hon fick ingen bra bild för den rörde sig så mycket. Jag blev nästan irriterad. Han var framme vid skärmen och kikade, såg hjärtat. Jag blev inte ens fuktig i ögonen.
Vi fick en bild som vi kollade på. Skickade runt till våra föräldrar (förutom min mor) och de blev himla glada som svar. Gladare än jag själv kändes det som. Jag var mest förundrad. Den rör sig så mycket och jag känner ingenting?
Bilden hamnade på kylskåpet och emellanåt var jag framme och kikade. Men det var inte någon tvekan på att jag var gravid iallafall. Dels hade vi bilden som bevis. Sen hade vi tröttheten. Och illamåendet på morgonen. Mer än så tror jag inte hade kommit runt den här tiden.
