I vanlig ordning är jag uppe före honom. Det är som en klocka inombords. Klockan åtta varje morgon. Om inte larmet gått tidigare såklart. Jag försöker ligga kvar, kolla mobilen, sova lite till men det är helt omöjligt. Tillslut gör det bara ont i ryggen och jag vänder mig såpass mycket att jag är rädd att väcka honom.

 

Och han behöver all sömn han kan få, för vad som väntar senare när han vaknar är ett vrak på gråtbristningsgränsen som är vrålhungrig. Jag alltå. Jag måste alltid äta precis när jag vaknar för annars sätter illamående igång och jag blir en fruktansvärd person. En såndär hungrig djävul. Men jag vill samtidigt ta vara på helger och särskilt idag, julafton, då vill jag absolut äta ihop. Visst skulle jag kunna äta lite nu och lite sen. Men jag är inte sån. Jag vill ha hela kakan. Plus att jag kan inte äta lika mycket som jag kunde innan, det är något annat som trängs i magen och jag blir mätt hemskt fort. Vill inte riskera det. Jag älskar att äta frukost med honom!

 

Så, julafton. Nästa julafton har vi en sjumånaders bebis. Den tanken är så overklig och det scenariot går inte riktigt att föreställa sig. Kommer hon vara en morgontrött bebis? Kommer hon väcka oss klockan fyra varje morgon? Kommer julafton nästa morgon innebära att vi är så trötta och slutkörda som föräldrar att vi ställer in? En sak är säker, det kommer inte vara någon fel på hjälpen. Jag tror farmor och morfar kommer vara till stor hjälp. Dom är än så länge dom mest lyriska människorna jag vet. Det är väldigt roligt! 

 

Jag har iallafall redan nu bestämt mig för att sluta åka omkring ett par år. Detta är sista året. Sen har vi en liten som har sina rutiner och jag vet själv hur jobbigt det har varit att behöva ta sig till alla som vill att man ska vara där. Helst alla samtidigt. Jag tänker inte låta det gå ut över min dotter. Hon ska få lov att vara hemma, gå och lägga sig i sin säng när hon är trött samt att mamma och pappa slipper vara stressade över att komma ihåg ditten och datten som ska med osv. Jag har varit med om detta så många gånger och jag vill inte föra det vidare. Från och med maj är vi kärnfamilj som har världens bästa hem som man vill vara i. Och som man får lov att vara i. Vi har stort nog för alla att käka julmiddag hos oss.

 

Det är väldigt kul att känna den lilla varje dag i magen nu. Som en påminnelse att detta är sista julen utan henne. Sista julen med flängande hit och dit. Sista julen bara vi. På gott och ont har jag hört. Men vi längtar ju ändå väldigt mycket. Jag hade kunnat hoppa över jul, nyår, min födelsedag och våran årsdag. Bara jag får se henne! Hur ser hon ut? Vi har pratat en del om det. Vad kommer hon ärva? Min näsa, hans mun, mina öron och hans ögon? Bara hon får hans hår. Då är jag nöjd. Då kan kommer hon aldrig vara ledsen. Han har det bästa håret. 

 

Jag är också nyfiken på hur det kommer gå med katterna. Kommer Stina lära sig att älska bebisar? Kommer Lasse hålla sig lugn? Jag tycker det är viktigt med djur. Lära sig interagera med dom, vara varsam och säkert jättebra för immunförsvaret. 

 

Så, nu har han vaknat. Äntligen. Har hinkat i mig vatten för att ta udden av det värsta och matar Stina med godisar. De ögonen kan få precis vad de vill när de vill det. Hon är en smart katt. Men tjejer är ju det, oavsett ras. Kommer vår tjej vara likadan? Jag är helt övertygad om att hon kommer charma sin pappa jämt. Han kommer vara otroligt svag för henne, det vet jag. Han är genomgod som människa så det kommer bli en lätt match för vår dotter. Och jag kommer spela den hårda mammarollen, som mammor i alla tider före mig. Good cop, bad cop. Perfekt. 

 

Dags att njuta av sista julafton ihop. Han ska få pussas mer än han orkar och jag ska njuta.