...har jag förstått. Kollade igenom massa avsnitt av gravid vecka för vecka för ett tag sen och ett avsnitt handlade särskilt om att känna sig ensam. 

 

Jag känner mig nog inte ensam. Jag kan många gånger tycka det är tråkigt att ingen är i samma situation och många har väldigt lite förståelse, men ensam vet jag inte. Tvärtom känner jag mig mer omgiven av bra människor än någonsin, och har mycket lättare för att sålla bort de som inte ger mig något alls. Jag tror mitt jobb bidrar mycket till detta. Alla kunder är så underbara, frågar alltid hur det är och engagerar sig enormt mycket. Det gör mina dagar så otroligt mycket lättare och gladare. Sen har jag faktiskt världens mest underbara blivande pappa att umgås med varje dag.

 

När nyår nu närmar sig kan jag dock tycka det är tråkigt. Alla ska festa, och nu när vi inte ställer till med fest här hemma så ska dom fira tolvslaget på krogen. Även om jag inte har problem med att vara nykter så rör jag mig inte bland tokfulla människor mer än nödvändigt. Det är inte så roligt... Nu blir det istället en lugn middag hemma med ett par som har barn. Vilket passar mig perfekt! Jag vet inte om han tycker det är toppen, han har ju all energi kvar men vi vill ju givetvis fira in det nya året tillsammans. Men, så känner vi ju inte så många mer än dessa, som själva tar det lugnt på nyår. Eller överhuvudtaget inte festar jämt och ständigt. Det kan jag önska att jag hade mer att välja mellan. Mer folk i samma situation. Inte folk som var där för tio-femton-tjugo år sen. Utan folk som är där nu, som förstår och som man kan dela upplevelser med. Det måste ju även gälla han, det finns inte så många forum för pappor att söka sig till. Då tror jag vänner och erfarenheter är viktiga.

 

För hur mycket jag än berättar och förklarar för honom så kommer han aldrig förstå. Det går inte att sätta ord på känslan av en fot inuti magen. Det går inte att förklara tröttheten som slår en. Eller varför man stånkar när man går i trappor. Eller hur andfådd man kan bli. Det går bara inte. 

 

Men ensam känner jag mig inte. Jag känner att alla mina relationer som jag värnar om bara går åt det bättre hållet. Jag känner mig mer än någonsin säker på vilka jag vill ha runt mig och inte. 

 

Idag tapetserade han rummet och vi satte dit lister, satte upp sänghimmel, gardiner osv. Nu fattas bara en vettig byrå. Sen kan hon komma. Helt sjukt. Vi är redo fysiskt. Men långt ifrån redo psykiskt. I alla fall jag. Jag behöver de få månader som är kvar tror jag. Samla mod!