...rutinultraljud om jag har fattat det rätt. 

 

Vi var eniga om att ta reda på kön. Många jag pratade med var helt emot det. 

 

Hallå.

Jag skulle inte tvinga min dotter att leka med barbie, raka sig under armarna och bära rosa om hon inte ville. Jag skulle inte tvinga mig pojke spela hockey, skaffa skägg och ha blått om han inte ville. 

Men jag tror inte heller att mitt barn blir en sämre människa av att hon får bära rosa/han får bära blått. Jag tror inte att hon kommer klara sig sämre här i livet för att vi köper klänningar. Jag tror att hon kommer att bli en stark person (precis som vi) som tar för sig i livet, genomför sin plan och försöker ta hänsyn till folk under vägen. Det må vara så att kvinnor förr blev satta på plats, men idag har vi kommit så mycket längre än det och ibland kan jag tacka högre makter för att det blir en tjej och inte en kille. Det manshatet som håller på att gro är läbbigt. Inte alls jämställt. Inte alls något jag vill min eventuella pojke ska behöva lida genom. 

 

Jag hatar politiken som är. Man kan inte prata om den eller runt den. Folk blir aggressiva och det finns bara "du har fel, jag har rätt". Inga argument som får mig på fall direkt. Det här ska inte handla om det. Vi ska ha en tjej. Hon kommer inte ha snopp, hon kommer ha mer östrogen än testosteron och hon kommer troligtvis bli ganska kurvig. Därav kommer vi kalla henne för hon och vi kommer köpa tjejkläder.
So sue me.

 

Stor parentes. Men - Väl framme på östra den där dagen (2 december) så satt vi i väntrummet, fullt av folk. Vi blev näst sist uppropade och fick komma in i ett sjukhusrum. Vitt drapperi och en säng med papper på. Och två skärmar. Gélé på magen, inte alls så kallt som man får för sig, och så den där saken intryckt i magen igen. Man skulle vara lätt kissnödig (varför?) och det gjorde ju hela saken lite jobbigare med trycket. 

 

Jag såg ganska direkt att där fattades två nötter och en spak. Bm ville inte säga nåt innan hon mätt allt. Urinblåsa, hjärta, hjärnhalvor, armar, ben och jag vet inte vad mer. Jag väntade mest på att hon skulle säga att något var fel efter varje paus hon gjorde. Hon därinne sög på tummen och ibland dunkade hon upp i livmoderväggen. Framkant. Hans ögon skiftade från skärmen till min mage. Jag tror jag fick en tår. Men fortfarande inte den där enorma kärleken. Jag vet inte alls vad han kände. Jag vågade inte titta på honom för om han skulle va rörd och jag inte var det (som ändå är den känslosamma av oss) så hade jag nog tyckt illa om mig själv. Är det bara jag? Till slut så fick han fråga vad det blir. Tjej! 

 

Vi fick fyra bilder och började smsa runt dom igen. Hjärtan och smileysar tillbaka!

 

 

För mig var det här steget ändå viktigt. För mig var det lättare att knyta an med hon där inne. Det var numera en hon och inte den/det/bebis. Vi bestämde namn redan samma kväll. Jag vet inte om jag ska avslöja för mycket. Och med namnet blev det också mer verkligt. Vad som också gjorde skillnad var att nu kunna säga att vi ska få en dotter. Han ska bli pappa till en dotter. Inte "vi ska ha en bebis". Vi ska nu ha något så verkligt som en dotter. 

 

Som ett brev på posten började hon också sparka hårdare dagen efter. Och sen dess nästan varje dag. Åtminstone en gång. 

 

Jag personligen skulle inte vilja vänta till födseln. För mig har det varit ett stort steg i rätt riktning att få mer identitet i magen. Jag vet vad hon heter. Jag vet att jag någon gång kanske kommer få fläta hennes hår. Jag vet att hon kommer ha sin pappa runt lillfingret. Jag vet att vi kommer bråka otroligt mycket i hennes tonår. Jag vet att han kommer vara nervös när hon börjar dejta. Jag vet att hon kommer vara det absolut bästa på hela jorden. Jag vet att hon aldrig någonsin kommer sakna något så länge hon har sin pappa. Världens bästa pappa. 

 

Känner jag för henne som jag känner för honom, så ska det nog inte fattas något!