Efter att vi fått veta att vi var gravida var det dags att berätta det för folk.

Många väntar till vecka 13 men jag kände med en gång att jag ville berätta. För nära och kära självklart, för att man vill ha stöd och har tusen frågor. För mina kunder för att jag skulle slippa berätta sen OM något skulle gå fel. Då hade det bara varit att skaka på huvudet och dom hade förstått och man behövde inte prata mer om det. Varför ska man vänta? Jag förstår att man kanske inte ska gå och köpa barnvagn direkt, men att berätta spelar mig ingen roll. Jag har inga hemligheter. Nu gick allt dessutom tack och lov bra.

 

Men när vi skulle berätta för våra föräldrar ville vi göra något roligt. Ingen av oss är typen som gör det via ett djupt samtal, vi har båda en bra skopa humor.

 

Min pappa och hans fru fick små blöjor med oboy i. På en lapp stod det något i sti med "dags att öva". Jag var mer nervös över att säga det till pappa än att göra själva testet. Man oroar sig över reaktioner. Kommer dom bli glada? Kommer dom möta ens förväntningar? Återigen, den där bilden av det hela man har. Livsfarlig!

Men allt gick bättre än förväntat. Det blev kramkalas och jag grät i vanlig ordning. Jag tror han var lite chockad men man såg att han blev väldigt glad, jag vet ju att han längtat efter att bli morfar. Han har dessutom varit väldigt engagerad hela tiden. Han är alltid den första jag skickar bild till om bebisen och han svarar alltid med hjärtan och glada ord!

 

Till blivande farmor och farfar (skillda) så gav vi varsin pekbok och en napp. I boken stod "kan du läsa den här för mig sen farmor/farfar" och återigen var jag nervös. Farfar blev nog chockad. Han sa inte mycket utan bläddrade i boken. Självklart blev han glad men han och hans son (tillika min sambo) är inte världens största poeter direkt. Farmor däremot satte nog bullen i halsen och grät hej vilt. Kramkalas och gråtkalas och en hel del skratt också. Hon grät samtidigt som hon lovade att hon var glad, även om det inte såg ut så. En väldigt fin reaktion. En värdig reaktion för en blivande farmor. 

 

Min mamma fick ju oturligt nog reda på det på facebook, på grund av en bristande relation. Jag, envis som min far, vägrade ringa henne och säga det utan tyckte att hon kunde ringa mig för en gångs skull. När hon tillslut sett det på facebook ringde hon mig dagen efter och vi pratade ut. Jag var nog ganska kort mot henne och förklarade att en förbättring var på plats. Ursäkter är helt onödiga, vad som räknas är vad som händer nu. Sen dess har det varit mycket bättre än på flera år. Hon behövde smälta ett litet tag att hon skulle bli mormor, men nu är hon nog fullt redo för den uppgiften. 

 

 

Min sambo hade firmafest hemma bara några veckor efter positivt test. Jag hade egentligen planerat att gå ut men dom planerna ändrades, så istället blev det middag och tidig hemgång. Väl hemma hittade jag några blödiga killar som gärna kramades. Några ville känna på magen, vilket ju var alldeles för tidigt och i det skedet egentligen bara kändes jobbigt! Just där och då var det ju bara mitt eget hull. Men ändå väldigt kul att se killar så ödmjuka, särskilt efter att det pratats om gudfader-rollen. 

 

Jag valde att berätta för mina tjejkompisar via en tjejfrukost som jag har årligen. Jag gjorde det hela till en lek, där alla vid frukosten hade olika uppgifter. Slänga sig med engelska uttryck, svara otrevligt i telefon, skryta om sin ponny osv. Två fick samma lapp. "Du och en till i rummet har samma lapp. Ni ska hitta varandra utan ord och berätta för resten att A & M väntar barn i maj."

Jag visste själv inte vilka som hade fått vilka lappar. När två av dom reste sig upp fick jag direkt hög puls och tårarna vällde upp. De var själva tårögda när de berättade för alla. 

 

Det är någit speciellt med att få berätta sin hemlighet. Man är så skör inför allas reaktioner. Det är också en obeskrivlig känsla. Innan dess går man och myser, ler i hemlighet och när man möter sin partners blick så är det bara vi i hela världen som vet. Att få dela det med andra är egentligen väldigt stort.